"Requiem for a dream"


Idag såg jag den för tredje gången.



Filmen bygger på en roman av samma namn från 1978 av hubert selby. regisserad av darren aronofsky, som också bidragit till manus. gjord år 2000.




Starkaste fiktiva jag troligen någonsin kommer att se.
det här är en helt otrolig bildberättelse om en historia som aldrig tystnar.

Det skulle inte spela någon roll hur många gånger jag såg den.
varje gång skulle vinterscenerna etsa sig fast vid min näthinna lika hårt.
och varje gång skulle jag blunda när förnedringen når sitt klimax. om det finns ett klimax?
och varje gång skulle jag lovorda den för att den får mig att nå en botten jag inte var beredd på, trots att jag nästan kan scenerna utantill.

Det är en mental misshandel och det - totalt kompromisslöst.
en psykisk tortyr som tar tag och slår tills det enda som finns att göra är att stänga ögonen.
skoningslös och äcklande. med en berättarmodell som inte följer några innan skådade mönster. regelfri.
för den ända riktning som finns att tillgå är nedåt.

Och när knarkromantiken kommer faller jag hejdlöst. med in i den oskarpa, böljande kärleken.
in i den vackra dimman. både den bekymmerslösa och den melankoliska.
vemodet präglar dessa 102 minuter och inte går det att känna annat när man ser sorgen och insikterna speglas i deras ögon.
med ett språk av symbolik, blir kontexten det desperata, det förtvilade, det förnekande.
men den inspirerar mig.
trots att jag aldrig klarat av att titta hela filmen.