Omsom acklande, omsom svavade vacker.

nog blir sinnet tungt av all cynism. om bade kosmos och sprak ar patetiska konstruktioner, vad ar da egentligen alskvart?

men det ar hans litterara begavning, hans sprak, hans pahittade ord, hans fantasi, hans nedlagda arbete bakom som far orden att vavas samman sa tjockt och tungt och humoristiskt och intelligent, att man inte kan gora annat an fortsatta lasa.

efter sista sidan klingar dock fragan fortfarande kvar: visst laste jag just en brilljant bok, men vad fan forvantas jag kanna?
var detta allt? var detta en litterar hansyslos protest mer an en bok?